DVÄRGEN ÄR KORT !

jag måste säga att jag gillade den här boken från början till slut. Den kanske inte var så spännande eller hade någon vidare bra handling, men på en del ställen så fanns det sådana fantastiska meningar. De sa så bra saker i boken ibland och jag blev alldeles glad! Speciellt citaten

" Människan behöver smickras, annars blir hon inte vad hon är avsedd att vara, inte ens i sina egna ögon"

"Ens ansikte ägdes dock, även om det inte avbildades, av många, i själva verket av var och en som betraktade det"

KÖAVHAIAVagvkabvkj BLÄ vad bra sagt. så bra vill jag oxå kunna formulera mig.


Och vad gäller det avslutande stycket så känner inte jag att det var mer märkvärdigt än resten av boken, det kändes väldigt sluuuut och inte som att man skulle få hänga med i dvärgens fängelseliv. Jag hade föredragit ett mer "vad kommer hända nu"-slut så att man får klura lite.. För nu kändes det så uppenbart att han kommer få sitta där för alltid och att han bara är patetiskt lite alldeles för mycket godtrogen.

Vad gäller tidpunkten den är skriven så visste inte jag det när jag läste boken så jag tänkte inte i nazibanorna förrän någon nämnde det på lektionen. Jag tycker inte att det var så likt, det är klart man kunde dra en del paralleller.. Men det kan man ju oftast med allt. Men jag kan dock förstå att folk tänker på Hitler och andra världskriget när de läser den om man vet om det. Då kanske det blir lite mer uppenbart.... Men jag vet inte.

Jag tyckte om boken helt enkelt. Den var mysig, och jag gillar att läsa. Men jag gör inte det om det inte är så att jag får en bok i min hand och ett datum då den ska vara utläst. Ge. Mig. Böcker.

hejdå medeltiden

då lämnade vi medeltiden bakom oss, jag måste säga att jag är tacksam över detta. det är inte direkt min favoritdel av världens historia.

slutuppgiften kan jag inte heller kalla en favorit, det var en ganska komplicerad uppgift som jag hade svårt att verkligen förstå rakt igenom. jag kände att det inte riktigt gick att visa alla ens kunskaper om medeltiden, för medeltiden omfattar så mycket mer än något som man ska skriva på en timme och fem minuter. dessutom hatar jag att skriva under tidspress.

jag hade föredragit att ha en öppen diskussion om medeltiden, där vi pratade om praktiskt taget allt. för det är mycket roligare och friare än att skriva texter.

nej, jag tror inte att det gick bra för mig det här med att skriva om medeltiden. men jag lever vidare och är glad ändå.

ännu mer havamal, JAAAA

jag tänkte lite när jag skrivit mitt lilla inlägg och insåg att strof numero 8 och nummer 10 hörde liksom lite ihop med detta.

8. "Lång omväg till ovän är,
fast hans gård vid vägen vore;
men till god vän är vägen gen,
vore han än fjärran faren"

10. "Vän sin skall man en vän vara
och gälda gåva med gåva,
hån gälda med hån tillbaka
och list med lögn möta."

allt har med vänskap att göra, (8) vägen hem till en vän känns aldrig lång trots att den kan ligga flera mil bort, men vägen hem till en fiende kan verka flera mil lång när den egentligen ligger precis bredvid och (10) som du är mot en vän kommer din vän vara tillbaka, gåvor möts med gåvor och slag med slag. dem hade en massa regler eller normer för hur man skulle vara och även inom vänskap och tillit.

havamal

Jag ligger då alltid flera steg efter, men som man brukar säga... Bättre sent än aldrig...

Den lilla strofen ur havamal som jag tog var nummer 15.
"att fråga och tala tillhör en vis
om han vill kunnig kallas;
men förtro dig till en, icke till två;
världen vet vad tre veta."

Jag känner att allt jag skriver om ständigt handlar om svek och om att sprida vidare hemligheter eller andras ord. Men det är ett ämne som "ligger mig varmt om hjärtat" och som jag råkar ha många åsikter om. Så är läget även med denna strof. Jag skulle vilja tolka den som att hemligheter är något som man egentligen ska hålla för sig själv, dem är ju faktiskt hemligheter, men om du nu ska berätta så berätta det endast för en person. Annars är risken stor för att någon av dessa sprider det vidare.

När den här strofen skrevs uppe på island för väldigt länge sedan kan jag tänka mig att det faktiskt var precis så, att om du berättade det för en person kunde han säkert hålla det men om du berättade för någon mer skulle det komma fram. Jag tror att släkterna där hade för starka fiende relationer till varandra för att kunna lita på mer än en person. I dagsläget å andra sidan tror jag att man faktiskt kan berätta för två eller tre personer och att det ändå inte är någon som får reda på det. För idag så är ens vänner mer utspridda och alla vet inte vilka alla är, dessutom är det inte lika mycket "jag vill döda dig för du dödade min farmors farbrors systers dotter" typ..

men att svika någon genom att berätta en av dessa hemligheter är fortfarande lika illa, enda skillnaden är att man inte blir köttad för det.

Born to be alive

okej riddare, jag har aldrig gillat killar som springer runt i gröna tights och en klänning av stål. Det är inte min grej helt enkelt. Hela grejen med hästar, sköldar, svärd, drakar, flickor i nöd, krig och blod, jag tycker bara att det är lite för mycket. Jag kanske känner igen namnen på historierna, men jag har aldrig läst dem. Det närmaste jag har kommit var disney filmerna, Robin Hood eller Svärdet i Stenen.

Jag vet inte, det här är svårt för mig att skriva om.. med tanke på att jag har så extremt dålig koll.
En sak vet jag dock, och det är att killarna älskade riddare och robin hood. Så på somrarna när vi var på våra familjekompisars landställe fick jag alltid vara med och slåss med svärd för att döda draken/fienderna. Och det kanske var killarna som hade koll på riddarna, men det var jag som var bäst på att slåss med svärdet !

Ghandi once said.......

Hej bloggen, carro här. och nu ska vi prata om förebilder...............

Oj vad jag önskar att jag skulle kunna säga att jag har en speciell förebild, det känns typ coolt på ngt sätt. men jag kan inte påstå att jag faktiskt har det. När jag mår dåligt så har jag flera olika sätt att muntra upp mig själv, jag lyssnar på musik, tar en tripp in på MLIA eller pratar i timtal med mina vänner. Detta kan muntra upp mig en stund, tillfälligt, men det ger aldrig den här mysiga känslan av att allt är bra igen.

För mig är det enda som verkligen hjälper att försvinna från min egen värld (och nej jag har inte börjat knarka), men att sätta på en film, sitta där i minst en timme och sugas in i filmens handling. leva sig in i karaktärernas liv och skratta eller gråta med dem. För när man ser på film så tänker man verkligen inte på det jobbiga runt omkring en, och nej det kanske inte löser situationen, men ibland är det inte det som behövs utan att bara koppla bort allt och tänka på annat.

Eller förresten, jag vill ändra mig. Jag har börjat knarka, för film är knark för mig. Jag. Är. Beroende.

farväl Z och denna mycket mysiga bok

och nu var boken slut... jag vet inte vad jag ska tycka om slutet...

Det kändes så uppenbart att deras kärlek aldrig skulle hålla, och jag tror lite att jag hoppades det oxå, för det var inte någon äkta kärlek. Dem skulle aldrig göra allt för varandra, eller förstå att personen är viktig om dem tappat minnet.... Dem skulle aldrig kunna leva tillsammans i resten av deras liv. Jag är nästan glad att det tog slut mellan dem. Det är så onödigt att gå och vänta på att få sitt hjärta krossat, att dra ut på lidandet. När man lika gärna kan göra slut på det på en gång. Precis som med ett plåster..

Men jag önskar att hon fått stanna i underbara London. Det är hon värd efter att ha kämpat så länge med sin engelska.

Nu känner jag att jag svamlar eftersom klockan är så mycket, imorgon kommer bli en lång dag efter endast två och en halv timmes sömn.