Born to be alive

okej riddare, jag har aldrig gillat killar som springer runt i gröna tights och en klänning av stål. Det är inte min grej helt enkelt. Hela grejen med hästar, sköldar, svärd, drakar, flickor i nöd, krig och blod, jag tycker bara att det är lite för mycket. Jag kanske känner igen namnen på historierna, men jag har aldrig läst dem. Det närmaste jag har kommit var disney filmerna, Robin Hood eller Svärdet i Stenen.

Jag vet inte, det här är svårt för mig att skriva om.. med tanke på att jag har så extremt dålig koll.
En sak vet jag dock, och det är att killarna älskade riddare och robin hood. Så på somrarna när vi var på våra familjekompisars landställe fick jag alltid vara med och slåss med svärd för att döda draken/fienderna. Och det kanske var killarna som hade koll på riddarna, men det var jag som var bäst på att slåss med svärdet !

Ghandi once said.......

Hej bloggen, carro här. och nu ska vi prata om förebilder...............

Oj vad jag önskar att jag skulle kunna säga att jag har en speciell förebild, det känns typ coolt på ngt sätt. men jag kan inte påstå att jag faktiskt har det. När jag mår dåligt så har jag flera olika sätt att muntra upp mig själv, jag lyssnar på musik, tar en tripp in på MLIA eller pratar i timtal med mina vänner. Detta kan muntra upp mig en stund, tillfälligt, men det ger aldrig den här mysiga känslan av att allt är bra igen.

För mig är det enda som verkligen hjälper att försvinna från min egen värld (och nej jag har inte börjat knarka), men att sätta på en film, sitta där i minst en timme och sugas in i filmens handling. leva sig in i karaktärernas liv och skratta eller gråta med dem. För när man ser på film så tänker man verkligen inte på det jobbiga runt omkring en, och nej det kanske inte löser situationen, men ibland är det inte det som behövs utan att bara koppla bort allt och tänka på annat.

Eller förresten, jag vill ändra mig. Jag har börjat knarka, för film är knark för mig. Jag. Är. Beroende.